Årets första blogginlägg blir i ord och bild från mitt besök på Måkläppen!
Måkläppen är Sveriges sydvästligaste utpost och utgör med sin ständigt föränderliga form och säsongsmässiga beträdnadsförbud ett mycket spännande besöksmål. Den stora sandreveln förändras kontinuerligt av vindar och vatten och kan därför te sig olik från ett besök till ett annat.
Det råder förbud att beträda Måkläppen under större delen av året, endast under perioden 1 november till 31 januari är det tillåtet för gemene man att ge sig ut på reveln. Ett av skälen är att skydda de fåglar som häckar och rastar där, ett annat är sälarna, främst knubbsäl.
De första att ge sig ut på Måkläppen i november är oftast bärnstensletarna. Chansen att hitta bärnsten på Måkläppen är mycket stor, särskilt då ingen haft tillträde dit sedan januari. Något annat man kan se är olika vrakdelar av gamla förlista fartyg vilka synliggörs när sand transporterats bort av vind och vatten.
Fåglar kan det finnas gott om även under den tid man är välkommen att utforska halvön. Det är inte sällan snösparvar, övervintrande vadare, havsörn, gäss och skarvar. Ibland något mer sällsynt, som berglärka (Naturskyddsföreningen).
Efter att vattnet stigit med över en meter efter nyårshelgen var jag lite orolig för hur det skulle se ut när jag skulle göra mitt besök. Väder - vind och vatten - är nyckfullt! Men det som verkar vara standard vid besök på Måkläppen är att se till att klä sig med vattentäta skodon och kläder som är vatten och vindavvisande. Jag satsade på en stadig frukost och packade kameraväskan med vatten och choklad ifall blodsockret skulle falla! Att åka tidigt var min plan. Om det var klart skulle jag stanna i Smygehuk och fotografera soluppgången. Men himlen förblev täckt av moln så jag skippade stoppet. Jag hade fått instruktioner av Pernilla som driver instagramkontot travelsis_ hur man lättast går till Måkläppen. Genom golfbanan och till höger om Fyren! Alltså i motsatt riktning. Den som vill ta genvägar får vatten säkert upp till midjan...
 |
| Strandfynd |
Innan jag hittade en bra övergång till strandkanten följde jag en del av Skåneleden. Jag tog mig torrskodd över genom hopp på olika tuvor. Längs min promenad såg jag hur högt vattnet varit och det låg mycket tång och bråte på stranden. Vattnet var klart och turkosfärgat. Men lite sol hade det nog liknat en söderhavsö.
 |
| Fiskmåsar |
 |
| Måkläppens början |
Syftet med mitt besök var förhoppning om att få se och fotografera sälarna som har sitt tillhåll på Måkläppen!. Eftersom det skiftar så i väder med vattenstånd och att sälarna kanske blivit rädda för andra besökare så fanns det ju inga garantier. Jag gick och gick och gick. Jag gick förbi människor och jag tog sikte på andra. Undrade hur långt jag skulle gå och var sälarna fanns!
 |
| Svanfamilj |
Tack vare mitt stora objektiv som jag köpte inför resan till Botswana så kunde jag speja runt. Jag ville ju inte missa något! Jag fortsatte att kryssa i sanden mellan vattenpölar, fåror och tång. Sen såg jag något..
 |
| Sälkontakt |
Allra längst ute. Där var sälarna. Fotot är tagit med full zoom så jag hade en bit kvar att gå. Fick panik när de tre besökarna gick så nära att sälarna for ut i vattnet. Tänk om jag inte skulle hinna ut!? Jag hade haft ett bra tempo tyckte jag men nu steppade jag upp ett snäpp till. Ca 15 meter från de andra besökarna såg jag hur svårt det skulle bli att hålla sig torr om fötterna. Det flödade vatten över sanden. Men jag ville se sälarna och fotografera dem. Så jag försökte ta den minst blöta vägen till en bra position. Jag höll mig bakom de andra besökarna som skrämt sälarna.
 |
| Gänget |
 |
| Flykt till havs |
 |
| Titta noga, en gäspar! |
 |
| Solens strålar vill bryta igenom |
 |
| Vågskvalp |
Det var helt magiskt att stå så nära sälarna, se och höra dem. Se dem i vattnet. Se dem i ögonen. Se hur de beter sig i flock. När de började röra på sig kände jag att nu får jag nog ge mig. När jag tittade ner på mina skor så blev beslutet definitivt. Vattnet hade stigit ännu mer och när jag vände mig om hade en skara på 15-20 personer anslutit. Och att ta sig torrskodd tillbaka var bara att glömma. Det var mest vänsterfoten som blev blöt. Jag tittade på klockan och insåg att det tagit mig nästan 1½ timme ut till sälarna. Det märktes inte i kroppen förrän jag återvände.
 |
| Vattnet hade stigit rejält när jag gick tillbaka |
Mitt fokus var att skymta Fyren. Därefter visste jag att badhytterna var nästa mål. Men det tog sin lilla tid. På vägen tillbaka så mötte jag säkert ett 50-tal människor. Sannolikt skulle de inte få skåda säl så nära som jag fick. När energin började tryta pausade jag och åt choklad och drack vatten. Sedan fortsatte jag min färd tillbaka. Solen bröt fram då och då och värmde på. Vinden kylde av. Jag såg att vattnet stigit igen. Kändes som jag vunnit på lotteri med mina fantastiska bilder i mötet med sälarna. En lyckans dag!
När jag passerat Fyren hade jag spaning efter mitt "övergångsställe". Så lite vatten i skorna som möjligt! Solen värmde på och när jag kom fram till Fyren krängde jag av mig vindbyxorna. Väl framme vid bilen kändes det högst lämpligt med ett litet mellanmål - men först byte av strumpor och skodon!
Min vandring till och från Måkläppen hamnade på drygt 12 kilometer. Det är en tung vandring om man inte hittar packad sand att gå på. Om jag inte hade varit ensam på min vandring så tror jag en fika efter 9 kilometer hade varit att föredra. Men jag var helt inriktad på en god lunch hos Petra på Majas Cottage utanför Vellinge.
Så här ett dygn efter mitt möte med sälarna känner jag mig lika lycklig. Djur och natur ligger mig mycket varmt om hjärtat och upplevelsen är en tröst idag när kroppen är lite sliten.
Fler bilder finns på mitt instagramkonto _ciphotography
